Jahaja... Dessvärre fick/kunde undertecknad inte medverka på Queertopia då föreställningen blev censurerad pga dess "aggressiva" och "provokativa" ton och innehåll. Förfarandet ser jag som, minst sagt, oprofessionellt då jag hade varit bokad i drygt tre månader och avbokningen kom ca en vecka innan festivalen startade. Det var alltså först då som de hade läst igenom hela manuset...
Detta gjorde ju att det blev smolk i bägaren för hela kalaset och jag kände mig, ärligt talat, inte välkommen till festivalen som privat person heller.
Att kritisera normen utifrån en position som utgår från själva normen var alltså inte vara något som passade detta evenemang. Att berätta en historia som talar med en röst utifrån någon som lever inom heteronormens ramar som heterosexuell man och vill kritisera och problematisera dessa ses inte som en värdefull resurs. Enligt arrangören fanns det personer som då de läst manus tagit illa vid sig pga karaktärernas (jag vill understryka att det rör sig om karaktärer som i sin tur fungerar som en sorts karikatyr kring olika yttringar av den hegemoniska maskuliniteten - tex våldskultur) hårda ton. Det skulle då kunna ses som provokativt för vissa personer som kanske inte förlikar sig helt med uppdelningen mellan man/kvinna.
Ja, det hoppas jag att det gör! Det är klart att jag är fullt medveten om att min föreställningar och de ord, gester och känslor som förmedlas är någonting som upprör. Annars skulle jag väl inte framföra den? Vad är det för mening med konsten (eller den protest/aktion/politik som återfinns däri) om den är likgiltig? Det är ju just för att läget är för jävligt som jag vill berätta det!
Att jag som "normal" kille - vit, västerländsk, medelklass, sekulär, heterosexuell (nåja...), lagom sportintresserad och företrädelsevis klädd i jeans och t-shirt - inte är värd att representeras i form av den historia jag lägger fram i min föreställning ser jag som oerhört tragiskt, faktiskt. Faktum är att jag, på ett sätt, känner mig exkluderad.
Jag sympatiserar till väldigt stor del med queer-rörelsens agenda men då vissa medlemmar bygger murar omkring sig och säger att vissa saker eller aktörer är för "straight" eller normativa och således inte välkomna att "join the cause" eller vara delaktiga i deras diskussionsforum undrar man hur det egentligen står till. Min förhoppning var att det skulle vara ett öppet samtal där vi alla kunde enas under parollen "jag vill vara en person och inte begränsas till min könsidentitet".
Jag vill dock förtydliga att representanten från Queertopia's scenkonstgrupp meddelade att det var ett beslut som tog emot för dem att avboka min föreställning och att de hoppades på att jag skulle deltaga som festivalbesökare likväl. Men för att citera denna representant:
"Åh, jag respekterar självklart att du inte längre vill dyka upp, men jag tycker att det är oerhört trist & jag kan inte låta bli att bli ledsen - samtidigt som jag, & vi, upplever din kritik & dina skäl som helt berättigade. Det är bara jävligt synd, det är det."
Japp. Surt sa räven om rönnbären.
tisdag 27 juli 2010
lördag 10 juli 2010
I väntans tider...
Inom två veckor är det så äntligen dags för Queertopiafestivalen. Undertecknad kommer att medverka med föreställningen "JAG ÄR MAN!" och hoppas på många givande diskussioner.
I väntan på detta samt kommande blogginlägg har jag tagit mig friheten att publicera lite gamla inlägg från en tidigare blogg. Man skulle kunna se det som ett sorts "best of", om man så vill. Personligen anser jag väl att det är de tankegångar som har lett mig lite till dit jag är idag och som kan sägas ha inspirerat det material jag tar upp i min föreställning.
Tills vi hörs igen - all kärlek.
//J
Heja pappa?
(SKRIVET ONSDAG, JANUARI 21, 2009)
I debatten gällande jämställdhet kommer ju gärna frågan om pappaledighet upp som en het potatis.
På Metro.se kan man idag läsa hur krönikören Hillevi Wahl diskuterar turerna fram och tillbaka kring detta.
http://www.metro.se/se/article/2009/01/20/13/0117-65/index.xml
Något som brukar göra mig ledsen/irriterad/förbannad angående diskussionen är hur män som då tar sitt ansvar helt plötsligt glorifieras och får någon sorts guldmedalj för att de faktiskt bryr sig tillräckligt om sitt barn för att vara fysiskt närvarande!
OK, det är som så att en familj kanske drabbas hårdare ekonomiskt av att mannen tar ut sin föräldraledighet eftersom män i regel tjänar mer än kvinnor - MEN! Det finns ju något som heter planering och så vitt jag vet så ploppar inte ungen ut på direkten i ren Alien-style utan man har ju i runda slängar 9 månader på sig att lägga upp den närmsta framtiden.
Vill man sen vara lite matematiskt lagd av sig (intressant tankegång av MIG som precis fick G på Matte B - men bare with me!) så kan man ju tänka som så att eftersom kvinnor i regel tjänar runt 80% av vad män gör så är man ju nästan +/- 0 när mannen tar ut ledigheten... Så då vet ju vi hur det funkar rent ekonomiskt för det andra könet.
Nåväl - det avgörande i det hela tycker väl jag är att jag ställer mig frågande kring hur man som pappa inte tar ansvaret för sitt barn?
Jag menar det är lite samma grej angående föräldrar som överger sina barn. Just det med att den som förväntas ta mest ansvar är modern. En far som överger sina barn ses självfallet som beklagligt/förjävligt beroende på vilka ord man vill ta till...
En mor som däremot överger sitt barn är ju faktiskt helt SINNESSJUKT! Det är en skandal av gigantiska proportioner och hon kommer att kastas i helvetets eldar osv... Märkligt att detta inte tillämpas på män... Eller är vi inte lika viktiga för barnen, kanske?
Ja, det kan tyckas märkligt att jag som faktiskt inte är förälder själv sitter och tycker en massa om detta.. men, men...
En väns syster som är tvåbarnsmor sa en sak till mig för kanske något år sen som dock befäste min åsikt i föräldrafrågan. Hon sa som så att den enda skillnaden mellan en mor och en far när barnet väl är fött är att kvinnan kan välja att amma. Om hon avstår från detta (för det finns faktiskt andra alternativ som fungerar) så spelar de faktiskt på samma regler - de har samma kärlek och tid att kunna ge barnet, rent teoretiskt alltså. Sen är ju bara frågan hur många som vill ställa upp rent praktiskt...
I debatten gällande jämställdhet kommer ju gärna frågan om pappaledighet upp som en het potatis.
På Metro.se kan man idag läsa hur krönikören Hillevi Wahl diskuterar turerna fram och tillbaka kring detta.
http://www.metro.se/se/article/2009/01/20/13/0117-65/index.xml
Något som brukar göra mig ledsen/irriterad/förbannad angående diskussionen är hur män som då tar sitt ansvar helt plötsligt glorifieras och får någon sorts guldmedalj för att de faktiskt bryr sig tillräckligt om sitt barn för att vara fysiskt närvarande!
OK, det är som så att en familj kanske drabbas hårdare ekonomiskt av att mannen tar ut sin föräldraledighet eftersom män i regel tjänar mer än kvinnor - MEN! Det finns ju något som heter planering och så vitt jag vet så ploppar inte ungen ut på direkten i ren Alien-style utan man har ju i runda slängar 9 månader på sig att lägga upp den närmsta framtiden.
Vill man sen vara lite matematiskt lagd av sig (intressant tankegång av MIG som precis fick G på Matte B - men bare with me!) så kan man ju tänka som så att eftersom kvinnor i regel tjänar runt 80% av vad män gör så är man ju nästan +/- 0 när mannen tar ut ledigheten... Så då vet ju vi hur det funkar rent ekonomiskt för det andra könet.
Nåväl - det avgörande i det hela tycker väl jag är att jag ställer mig frågande kring hur man som pappa inte tar ansvaret för sitt barn?
Jag menar det är lite samma grej angående föräldrar som överger sina barn. Just det med att den som förväntas ta mest ansvar är modern. En far som överger sina barn ses självfallet som beklagligt/förjävligt beroende på vilka ord man vill ta till...
En mor som däremot överger sitt barn är ju faktiskt helt SINNESSJUKT! Det är en skandal av gigantiska proportioner och hon kommer att kastas i helvetets eldar osv... Märkligt att detta inte tillämpas på män... Eller är vi inte lika viktiga för barnen, kanske?
Ja, det kan tyckas märkligt att jag som faktiskt inte är förälder själv sitter och tycker en massa om detta.. men, men...
En väns syster som är tvåbarnsmor sa en sak till mig för kanske något år sen som dock befäste min åsikt i föräldrafrågan. Hon sa som så att den enda skillnaden mellan en mor och en far när barnet väl är fött är att kvinnan kan välja att amma. Om hon avstår från detta (för det finns faktiskt andra alternativ som fungerar) så spelar de faktiskt på samma regler - de har samma kärlek och tid att kunna ge barnet, rent teoretiskt alltså. Sen är ju bara frågan hur många som vill ställa upp rent praktiskt...
Jag lovar och svär...
(SKRIVET TORSDAG, NOVEMBER 20, 2008)
Idag är fan ingen stolt dag apropå det kön och genus som jag tillhör. Jag skulle gärna låtsas som att det jag hörde inatt på nattbussen var en engångsföreteelse, men det vore att ljuga allt anständigt ur mig...
Ikväll, liksom många andra kvällar, har jag hört en kille snacka med sin flickvän/tjej/flirt/whatever över telefon och hört honom kalla henne för både det ena och det andra... Ordet "hora" dyker upp förvånansvärt ofta och han verkar ha ett extremt intresse av att inneha den hypotetiska kunskapen om huruvida hans "whatever" skulle suga på den och den kuken...
Jag skäms fan för mitt släkte och kön... Jag önskar som sagt att detta som jag hörde inatt var ett undantag som bekräftade regeln - men det är nog inte riktigt så. Vad fan är grejen??? Ärligt talat, killar..? Varför behandlar vi våra respektive som skit? Exakt vad är det som får dig att använda ordet "hora"? För jag förstår verkligen inte...
Ok, jag försöker inte leka jävla Ronnie Sandal (jag skiter i hur han stavar det!) och leka "Vi som aldrig sa hora!" och försöka få en guldmedalj för det, för det handlar om så helt andra grejer... Till skillnad från herr Sandal beklagar jag mig inte för mina faktiska eller potentiella sexuella erövringar apropå H-ordet eller ej...
Hursom haver: Jag lovar helt och hållet att aldrig använda det ordet på det viset (om ens alls... eller fan vet jag - åtminstone inte destruktivt - om det nu FINNS något konstruktivt användningsområde... jaja!). För det kommer aldrig att komma till den punkten att jag gör någon annan ansvarig för mina egna känslor, Jag vill inte nedvärdera människor på det viset.
Ärligt talat - vad fan är det för jävla människosyn ni har, som säger på det viset?
Och vad som är värre - hur fan kan ni stå ut med det? Ni som får höra det och ändå välkomnar det här (ok,jag känner inte killen fullt ut - MEN KOM IGEN!!) jävla aset i din säng lik förbannat!
Antingen ser vi det som sker och säger: "OK, trampa på mig bäst du vill och ha dig... Jag är väl inte mer värd och borde vara tacksam för det lilla jag får..." eller så inser vi att vi alla har ett värde som MÄNNISKOR och lever efter den principen.
Ska det vara så jävla svårt?
Jag lovar dig härmed (vem du än är) att aldrig ta dig för given eller att se dig som något annat än en person som är värd minst lika mycket hänsyn och respekt såsom jag utkräver apropå min egen person.
Jag kommmer att älska och högakta dig på samma sätt såsom jag ser på mig själv.
För det är både du och jag värda...
No Money = No Funny
I dagens Metro kan man läsa angående färsk forskning som visar på att "Stenrika män ger sin partner fler orgasmer".
Det var väl i och för sig ingen jättenyhet att status är en rätt avgörande grej när det kommer till dirty dancing... Men att det just är sizen på plånboken som gör sitt är ju en intressant sak.
Jag undrar dock hur många av dessa orgasmer som är äkta? Jag menar, hur har undersökningen gått till? Å andra sidan... vad skulle kvinnorna i studien tjäna på att ljuga om den ändå görs anonymt? Eller jag antar att den var anonym.
http://www.metro.se/se/article/2009/01/19/18/1512-65/index.xml
Oavsett vilket så ställer det en rätt jobbig fråga:
Är det alltjämt som så att man (förlåt, jag menar KVINNOR)rent generellt söker en sexpartner som är en lämplig avelskollega?
På nåt vis trodde och hoppades jag att vi hade separerat sex från rätt mycket biologi/evolution och fokuserat mer på själva njutningen...
Eller jag hoppas i alla fall att det är så i huvudsak.
Nu kan man ju komma med argumentet att de rika männen bevisligen ger kvinnan fler orgasmer, men se jag tror att det handlar om någon form av projicering på ett sätt...
Det är en sociofysisk grej, eller vad fan man ska kalla det. I och med att kvinnan känner sig "tryggare" med den rike mannen pga dennes status och ekonomiska säkerhet så kanske hon släpper av mer och är mer "öppen" för det som händer i bingen.
Jag kanske har fel, vad vet jag..? Vad säger ni kvinnor?
Jag har dock rätt svårt att tro att storleken på min... plånbok kommer att avgöra min sexuella färdighet...
Idag är fan ingen stolt dag apropå det kön och genus som jag tillhör. Jag skulle gärna låtsas som att det jag hörde inatt på nattbussen var en engångsföreteelse, men det vore att ljuga allt anständigt ur mig...
Ikväll, liksom många andra kvällar, har jag hört en kille snacka med sin flickvän/tjej/flirt/whatever över telefon och hört honom kalla henne för både det ena och det andra... Ordet "hora" dyker upp förvånansvärt ofta och han verkar ha ett extremt intresse av att inneha den hypotetiska kunskapen om huruvida hans "whatever" skulle suga på den och den kuken...
Jag skäms fan för mitt släkte och kön... Jag önskar som sagt att detta som jag hörde inatt var ett undantag som bekräftade regeln - men det är nog inte riktigt så. Vad fan är grejen??? Ärligt talat, killar..? Varför behandlar vi våra respektive som skit? Exakt vad är det som får dig att använda ordet "hora"? För jag förstår verkligen inte...
Ok, jag försöker inte leka jävla Ronnie Sandal (jag skiter i hur han stavar det!) och leka "Vi som aldrig sa hora!" och försöka få en guldmedalj för det, för det handlar om så helt andra grejer... Till skillnad från herr Sandal beklagar jag mig inte för mina faktiska eller potentiella sexuella erövringar apropå H-ordet eller ej...
Hursom haver: Jag lovar helt och hållet att aldrig använda det ordet på det viset (om ens alls... eller fan vet jag - åtminstone inte destruktivt - om det nu FINNS något konstruktivt användningsområde... jaja!). För det kommer aldrig att komma till den punkten att jag gör någon annan ansvarig för mina egna känslor, Jag vill inte nedvärdera människor på det viset.
Ärligt talat - vad fan är det för jävla människosyn ni har, som säger på det viset?
Och vad som är värre - hur fan kan ni stå ut med det? Ni som får höra det och ändå välkomnar det här (ok,jag känner inte killen fullt ut - MEN KOM IGEN!!) jävla aset i din säng lik förbannat!
Antingen ser vi det som sker och säger: "OK, trampa på mig bäst du vill och ha dig... Jag är väl inte mer värd och borde vara tacksam för det lilla jag får..." eller så inser vi att vi alla har ett värde som MÄNNISKOR och lever efter den principen.
Ska det vara så jävla svårt?
Jag lovar dig härmed (vem du än är) att aldrig ta dig för given eller att se dig som något annat än en person som är värd minst lika mycket hänsyn och respekt såsom jag utkräver apropå min egen person.
Jag kommmer att älska och högakta dig på samma sätt såsom jag ser på mig själv.
För det är både du och jag värda...
No Money = No Funny
I dagens Metro kan man läsa angående färsk forskning som visar på att "Stenrika män ger sin partner fler orgasmer".
Det var väl i och för sig ingen jättenyhet att status är en rätt avgörande grej när det kommer till dirty dancing... Men att det just är sizen på plånboken som gör sitt är ju en intressant sak.
Jag undrar dock hur många av dessa orgasmer som är äkta? Jag menar, hur har undersökningen gått till? Å andra sidan... vad skulle kvinnorna i studien tjäna på att ljuga om den ändå görs anonymt? Eller jag antar att den var anonym.
http://www.metro.se/se/article/2009/01/19/18/1512-65/index.xml
Oavsett vilket så ställer det en rätt jobbig fråga:
Är det alltjämt som så att man (förlåt, jag menar KVINNOR)rent generellt söker en sexpartner som är en lämplig avelskollega?
På nåt vis trodde och hoppades jag att vi hade separerat sex från rätt mycket biologi/evolution och fokuserat mer på själva njutningen...
Eller jag hoppas i alla fall att det är så i huvudsak.
Nu kan man ju komma med argumentet att de rika männen bevisligen ger kvinnan fler orgasmer, men se jag tror att det handlar om någon form av projicering på ett sätt...
Det är en sociofysisk grej, eller vad fan man ska kalla det. I och med att kvinnan känner sig "tryggare" med den rike mannen pga dennes status och ekonomiska säkerhet så kanske hon släpper av mer och är mer "öppen" för det som händer i bingen.
Jag kanske har fel, vad vet jag..? Vad säger ni kvinnor?
Jag har dock rätt svårt att tro att storleken på min... plånbok kommer att avgöra min sexuella färdighet...
Tonfisk och testosteron
(SKRIVET TORSDAG, NOVEMBER 13, 2008)
Jahaja... då var det surdegsbrödsdagar igen... Sin vana trogen har man ju prioriteringar kring sin privatekonomi som skulle ha fått Christer Pettersson att framstå som programledare för Lyxfällan.
Men som sagt - det är väl det där med förströelse... I-landsproblem #452
Följdaktligen blir ens kulinariska vanor en smula begränsade såhär i mitten av månaden.
Herregud... jag var verkligen på väg att skriva SLUTET - insåg sedan att det är halvvägs och kände skamapan stå och peka på mig igen...
Med andra ord får man hålla till godo med en diet bestående av tonfisk och ris. Vill man lyxa till det lite kanske det rent utav blir nudlar! Men synden straffar ju sig själv som det heter... och väljer man att hellre dricka sin macka (grundar sig i uttrycket om öl som "flytande bröd") än att äta den så blir det ju som det blir. Kanske blir man smärt och snygg tack vare dieten i och för sig...
Men snygg är det någon som tycker att jag är redan - eller vafan... det lär väl finnas FLERA, men denna var i alla fall bekräftad.
Hur som haver: Igår var jag och min gode kanalj Mr D på karaokestället i vanlig ordning enligt onsdagens givna föreskrifter.
Väl där är det en mycket trevlig grabb som är bekant med sällskapet och han och jag börjar prata om det ena med det andra. Att killen är gay råder det ju inget tvivel om, men vad bryr jag mig om det? Det är ungefär lika intressant för mig som vilka strumpor man har på sig...
I alla fall - när jag väl är uppe och drar av ett nummer (tror det var Spin Doctors..?) så ska tydligen den här killen ha sagt till Mr D att: "din polare är jävligt sexig" och det tycker ju jag var riktigt fint faktiskt! Komplimanger är alltid trevliga - sen är det ju synd att jag inte kan omsätta det till 100% eftersom jag är tråkigt stereotypt heterosexuell... men jag är ingalunda mindre sexig för det! Man bockar och bugar.
Nåväl, en annan snubbe i sällskapet hade uppenbarligen noterat min och gaykillens "relation", varpå han tyckte att det skulle vara roligt att "bögskämta" lite granna. Jag vill påpeka att denna kille var helt straight - inga som helst tvivel. Så han börjar helt enkelt kladda på mig för att visa att han INTE är bög... Liksom testa mina gränser eller nån sån skit!
På något sätt handlar väl det där beteendet för många av oss heterosnubbar om att göra sig själv till "mer man" genom att "böga ner" den andre killen.
Jag har fan aldrig hajat det där... Varför ska man manifestera sin sexuella läggning genom att skoja om motsatsen? Det är ju sjukt ofta som vi heterosnubbar verkligen gör de där "bögskämten" med varandra dessutom.
T ex på min förra folkhögskola var det en kille (som jag i och för sig verkligen tycker om och ser som en vän, vill jag påpeka) som kände sig TVUNGEN att talla mig på pungen när vi satt i bastun - liksom för att "böga av sig"! Samma sak (annan snubbe) hände när man stod i det trånga köket och någon kille skulle tränga sig förbi ens röv för att komma åt sitt skafferi... Tankarna börjar svindla inne i hjärnan på honom...
"Shit, nu står man ju och nästan gnider kuken mot röven här... fan, vad gay! Men jag är ju inte gay! Vänta! Jag vet vad jag ska göra!"
Så vad gör han..? Jo, han börjar jucka mot min röv som om han vore en labrador som vill visa att den är dominant samtidigt som det blir ett grabbigt "hö-hö" som kommer från hans mun.
Vi visar alltså hur pass straighta och "bekväma med vår sexualitet" vi är genom att bögskämta med varandra... och så fort det uppstår intima eller fysiskt nära relationer med andra män så måste vi genast avsexualisera dem genom att just SEXUALISERA dem!
Det är ju antingen det eller 3 sekunders regeln när man kramas, följt av de obligatoriska klapparna på axeln... Vill man vara riktigt macho kan man ju ge ett slag på axeln eller i magen, för den sakens skull...
Men det är ju fan tragiskt att väldigt få av oss killar inte kan visa varandra kärlek fysiskt utan att det ska sexualiseras... att vi inte kan röra vid varandra obehindrat pga det enkla faktum att vi faktiskt TYCKER OM varandra!
Där kan jag känna mig avundsjuk på tjejers mer okonstlade relation till sina vänner... Å andra sidan får ju tjejer en smula bättre träning på det där med att lära känna sina egna och andras känslor genom de könsroller vi har... men, men!
Jahaja... då var det surdegsbrödsdagar igen... Sin vana trogen har man ju prioriteringar kring sin privatekonomi som skulle ha fått Christer Pettersson att framstå som programledare för Lyxfällan.
Men som sagt - det är väl det där med förströelse... I-landsproblem #452
Följdaktligen blir ens kulinariska vanor en smula begränsade såhär i mitten av månaden.
Herregud... jag var verkligen på väg att skriva SLUTET - insåg sedan att det är halvvägs och kände skamapan stå och peka på mig igen...
Med andra ord får man hålla till godo med en diet bestående av tonfisk och ris. Vill man lyxa till det lite kanske det rent utav blir nudlar! Men synden straffar ju sig själv som det heter... och väljer man att hellre dricka sin macka (grundar sig i uttrycket om öl som "flytande bröd") än att äta den så blir det ju som det blir. Kanske blir man smärt och snygg tack vare dieten i och för sig...
Men snygg är det någon som tycker att jag är redan - eller vafan... det lär väl finnas FLERA, men denna var i alla fall bekräftad.
Hur som haver: Igår var jag och min gode kanalj Mr D på karaokestället i vanlig ordning enligt onsdagens givna föreskrifter.
Väl där är det en mycket trevlig grabb som är bekant med sällskapet och han och jag börjar prata om det ena med det andra. Att killen är gay råder det ju inget tvivel om, men vad bryr jag mig om det? Det är ungefär lika intressant för mig som vilka strumpor man har på sig...
I alla fall - när jag väl är uppe och drar av ett nummer (tror det var Spin Doctors..?) så ska tydligen den här killen ha sagt till Mr D att: "din polare är jävligt sexig" och det tycker ju jag var riktigt fint faktiskt! Komplimanger är alltid trevliga - sen är det ju synd att jag inte kan omsätta det till 100% eftersom jag är tråkigt stereotypt heterosexuell... men jag är ingalunda mindre sexig för det! Man bockar och bugar.
Nåväl, en annan snubbe i sällskapet hade uppenbarligen noterat min och gaykillens "relation", varpå han tyckte att det skulle vara roligt att "bögskämta" lite granna. Jag vill påpeka att denna kille var helt straight - inga som helst tvivel. Så han börjar helt enkelt kladda på mig för att visa att han INTE är bög... Liksom testa mina gränser eller nån sån skit!
På något sätt handlar väl det där beteendet för många av oss heterosnubbar om att göra sig själv till "mer man" genom att "böga ner" den andre killen.
Jag har fan aldrig hajat det där... Varför ska man manifestera sin sexuella läggning genom att skoja om motsatsen? Det är ju sjukt ofta som vi heterosnubbar verkligen gör de där "bögskämten" med varandra dessutom.
T ex på min förra folkhögskola var det en kille (som jag i och för sig verkligen tycker om och ser som en vän, vill jag påpeka) som kände sig TVUNGEN att talla mig på pungen när vi satt i bastun - liksom för att "böga av sig"! Samma sak (annan snubbe) hände när man stod i det trånga köket och någon kille skulle tränga sig förbi ens röv för att komma åt sitt skafferi... Tankarna börjar svindla inne i hjärnan på honom...
"Shit, nu står man ju och nästan gnider kuken mot röven här... fan, vad gay! Men jag är ju inte gay! Vänta! Jag vet vad jag ska göra!"
Så vad gör han..? Jo, han börjar jucka mot min röv som om han vore en labrador som vill visa att den är dominant samtidigt som det blir ett grabbigt "hö-hö" som kommer från hans mun.
Vi visar alltså hur pass straighta och "bekväma med vår sexualitet" vi är genom att bögskämta med varandra... och så fort det uppstår intima eller fysiskt nära relationer med andra män så måste vi genast avsexualisera dem genom att just SEXUALISERA dem!
Det är ju antingen det eller 3 sekunders regeln när man kramas, följt av de obligatoriska klapparna på axeln... Vill man vara riktigt macho kan man ju ge ett slag på axeln eller i magen, för den sakens skull...
Men det är ju fan tragiskt att väldigt få av oss killar inte kan visa varandra kärlek fysiskt utan att det ska sexualiseras... att vi inte kan röra vid varandra obehindrat pga det enkla faktum att vi faktiskt TYCKER OM varandra!
Där kan jag känna mig avundsjuk på tjejers mer okonstlade relation till sina vänner... Å andra sidan får ju tjejer en smula bättre träning på det där med att lära känna sina egna och andras känslor genom de könsroller vi har... men, men!
He's not that kind of girl...
(SKRIVET MÅNDAG, SEPTEMBER 03, 2007)
Jag är en man. Det är ett helt odiskutabelt faktum - absolut. I och med detta förväntas jag besitta vissa "talanger" eller "egenskaper". jag antas även vara tävlingsinriktad och allmänt maktkåt - såtillvida jag inte vill vara en "fjolla". Nu är det emellertid som så att jag är välsignad (eller hur man nu vill se det) med en kroppsbyggnad som ger ett allt annat än "fjolligt" intryck.
Tack vare detta blir jag som man konstant påmind av att många andra män vill hävda sig gentemot en i någon form av tuppfäktning - eller vad fan..? Vi kan väl lika gärna kalla det penismätning eftersom det mer eller mindre är exakt vad det är. En form av bekräftelse på ens ego som man - vilket då ju tragiskt ofta är placerat just till kuken.
Vid åtminstone tre tillfällen under denna sommar upprepade sig något som jag fann väldigt stötande ärligt talat.
Jag sitter i lugnan ro på någon pub i Stockholm och en tämligen berusad manlig homo sapiens vaggar fram mot mitt bord för att inleda ett i hans tycke normalt samtal män emellan.
- Tja! Du är ju en rätt stor snubbe, eller hur? Kväker han ur sig.
Jag blir ju först lite förvånad över hans val av tilltal gentemot mig då vi ju faktiskt är fullkomliga främlingar. Men jag vill ju inte vara direkt otrevlig på direkten utan försöker ha visst överseende med detta varpå jag svarar:
- Ja, jo. Det antar jag väl att man skulle kunna säga, hur så?
Här drar den charmante mannen lite på smilbanden och tar en väldigt stor klunk öl som sipprar genom det fula flinen och utbrister sedan:
- Vi bryter arm, du och jag! Va? Eller hur? Kom igen!
Här faller ju hela mitt ansikte och jag tittar på honom som om han precis hade sagt att Hitler minsann var en sympatisk krabat som gjorde mycket gott för den kulturella mångfalden i världen. Vad i helvete säger människan egentligen?
- Ursäkta? Exakt vad skulle det vara bra för? frågar jag följdakligen för att se vilken lysande anledning som kan tänkas ligga bakom detta. Jag väntar med spänning...
- Äh, kom igen! Brudarna gillar ju att titta på sånt vet du väl? Vaddå? Klart vi ska!
Han skruvar lite på sig och verkar liksom se på mig som om vi pratade två helt olika språk då jag omöjligtvis kan förstå hans behov att hävda sig via denna metod och använda mig som någon form av hävkraft för att jag förväntas besitta vissa egenskaper. Eller helt enkelt att jag ska vara en "sån kille".
Jag tittar på honom med väldigt bestämd blick och säger:
- Du, jag har inget som helst behov att att bevisa något inför dig eller någon annan människa jag inte känner eller bryr mig om.
Om du nu tycker att det är så jävla viktigt att hävda dig själv som stereotyp man så kan du väl lika gärna gå in på muggen och runka ikapp med någon och mäta kuk för det är väl vad det här egentligen handlar om för dig?
Det är väl själva fan att jag inte ska kunna sitta här och bara ta en öl utan att du ska komma fram och göra en jävla massa antaganden om mig som person bara för att bär en armlös tröja och råkar ha muskler och är man?
Föga överraskande stod ju snubben där och bara gapade och utstrålade samma intelligens som en stoppskylt. Inte mycket verkade ha gått in men nog var han förvånad över att jag hade avböjt hans invit till denna härliga förbrödrande aktivitet.
När han så vände på klacken för att gå därifrån hör jag honom mumla över axeln:
- Jävla feministbög...
Om jag nu hade spöat skiten ur honom verbalt innan kändes det som en ren jordskredsseger när han väl uttalade dessa bevingade ord för att fästa min ståndpunkt ytterligare.
Jag är en man. Det är ett helt odiskutabelt faktum - absolut. I och med detta förväntas jag besitta vissa "talanger" eller "egenskaper". jag antas även vara tävlingsinriktad och allmänt maktkåt - såtillvida jag inte vill vara en "fjolla". Nu är det emellertid som så att jag är välsignad (eller hur man nu vill se det) med en kroppsbyggnad som ger ett allt annat än "fjolligt" intryck.
Tack vare detta blir jag som man konstant påmind av att många andra män vill hävda sig gentemot en i någon form av tuppfäktning - eller vad fan..? Vi kan väl lika gärna kalla det penismätning eftersom det mer eller mindre är exakt vad det är. En form av bekräftelse på ens ego som man - vilket då ju tragiskt ofta är placerat just till kuken.
Vid åtminstone tre tillfällen under denna sommar upprepade sig något som jag fann väldigt stötande ärligt talat.
Jag sitter i lugnan ro på någon pub i Stockholm och en tämligen berusad manlig homo sapiens vaggar fram mot mitt bord för att inleda ett i hans tycke normalt samtal män emellan.
- Tja! Du är ju en rätt stor snubbe, eller hur? Kväker han ur sig.
Jag blir ju först lite förvånad över hans val av tilltal gentemot mig då vi ju faktiskt är fullkomliga främlingar. Men jag vill ju inte vara direkt otrevlig på direkten utan försöker ha visst överseende med detta varpå jag svarar:
- Ja, jo. Det antar jag väl att man skulle kunna säga, hur så?
Här drar den charmante mannen lite på smilbanden och tar en väldigt stor klunk öl som sipprar genom det fula flinen och utbrister sedan:
- Vi bryter arm, du och jag! Va? Eller hur? Kom igen!
Här faller ju hela mitt ansikte och jag tittar på honom som om han precis hade sagt att Hitler minsann var en sympatisk krabat som gjorde mycket gott för den kulturella mångfalden i världen. Vad i helvete säger människan egentligen?
- Ursäkta? Exakt vad skulle det vara bra för? frågar jag följdakligen för att se vilken lysande anledning som kan tänkas ligga bakom detta. Jag väntar med spänning...
- Äh, kom igen! Brudarna gillar ju att titta på sånt vet du väl? Vaddå? Klart vi ska!
Han skruvar lite på sig och verkar liksom se på mig som om vi pratade två helt olika språk då jag omöjligtvis kan förstå hans behov att hävda sig via denna metod och använda mig som någon form av hävkraft för att jag förväntas besitta vissa egenskaper. Eller helt enkelt att jag ska vara en "sån kille".
Jag tittar på honom med väldigt bestämd blick och säger:
- Du, jag har inget som helst behov att att bevisa något inför dig eller någon annan människa jag inte känner eller bryr mig om.
Om du nu tycker att det är så jävla viktigt att hävda dig själv som stereotyp man så kan du väl lika gärna gå in på muggen och runka ikapp med någon och mäta kuk för det är väl vad det här egentligen handlar om för dig?
Det är väl själva fan att jag inte ska kunna sitta här och bara ta en öl utan att du ska komma fram och göra en jävla massa antaganden om mig som person bara för att bär en armlös tröja och råkar ha muskler och är man?
Föga överraskande stod ju snubben där och bara gapade och utstrålade samma intelligens som en stoppskylt. Inte mycket verkade ha gått in men nog var han förvånad över att jag hade avböjt hans invit till denna härliga förbrödrande aktivitet.
När han så vände på klacken för att gå därifrån hör jag honom mumla över axeln:
- Jävla feministbög...
Om jag nu hade spöat skiten ur honom verbalt innan kändes det som en ren jordskredsseger när han väl uttalade dessa bevingade ord för att fästa min ståndpunkt ytterligare.
Varför just vi?
(SKRIVET ONSDAG, MAJ 30, 2007)
Utdrag ur Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel Enk:
”Om en kurdisk man mördar sin dotter är det den kurdiska kulturens fel. Om ett gäng invandrarkillar våldtar en tjej är det integrationspolitikens fel. Om en alkoholpåverkad man misshandlar sin fru är det alkoholens fel. Om en man hugger nere en minister på grund av röster han hört i huvudet är det psykvårdens fel. Och det blir rundringningar till moskéer och skolor, smygtagna bilder på langare som köper ut sprit till minderåriga, reportage om manodepressiva massmördare utanför nedlagda vårdhem medan rubrikerna vrålar ”Skäms Engqvist”, ”Avgå Bodström”, ”Vad gör du nu, Mona Sahlin”. De ansvariga ministrarna får skamset komma till Aktuelltstudion och utlova skarpare lagstiftning, mer resurser och att staten nu bannemej ska markera för de här flyktingarna vad som gäller här i landet. Och det tar aldrig slut, det måste vara någonting utifrån, någonting främmande som nästlat in sig i de här männens hjärnor, för våra killar gör inte sånt. Men i det här fallet är faktiskt statistiken så förkrossande entydig som den nästan aldrig är annars. Den säger mycket tydligt: det gör de visst.”
Tidningen Macho publicerade för ett tag sedan en artikel där en "sakkunnig" uttalade sig om hur det kommer sig att just män är överrepresenterade i brottstatistiken - framförallt våldsbrott. Nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad det var för nisse i fråga men jag har en vag föreställning att det var Göran Lambertz som sitter som JK (Justitiekansler). Hursomhaver gick herr Lambertz in i ett resonemang som byggde på att vi män är mer genetiskt benägna till dessa handlingar. Han intog alltså en biologistisk ställning till det hela. Jahaja - så enkelt var det. Något som irriterade mig oerhört var dessutom att Tidningen Macho inte på allvar gick in i en frågeställning kring huruvida rådande könsroller och allmäna uppfattningar om dessa påverkar eller möjliggör denna våldsamhet hos män?
För några dagar sedan tog jag tillsammans med mina teaterkollegor del av ett radioprogram vid namn "Mannen som förbrukningsvara".
Här fördes ett liknande resonemang från en föreståndare vid en rehabklinik för de som drabbats av allvarliga nackskador till följd av riskfyllt beteende. Drygt 80% av de drabbade var män - vi pratar alltså i regel om självförvållade skador som t ex att hävda sig genom att dyka i okänt vatten på fyllan osv.
Denne föreståndare ansåg då att anledningen till att just vi män har ett mer riskfyllt beteende grundar sig i att det minsann var dessa män som stod pall som jagade bort alla sabeltandade tigrar och sedan fick lägra kvinnorna. Japp - det var så han sa. Det är den typen av män som har överlevt.
Paradoxalt nog så är det ju bevisligen som så att just vi män lever ca 4-5 år kortare tid än kvinnor. Detta beror tämligen uteslutande på för tidig död till följd av krig, hjärt- och lungsjukdomar, cancer, trafikolyckor och allmänt riskfyllt beteende. Vi verkar med andra ord vara medvetet mer oförsiktiga och se våra liv som försumbara.
Varför är det flest män som är adrenalin-junkies som man kallar det? Varför kör vi fortare i trafiken? Ja just det - kärringar är ju fjollor på vägarna - just det... glömde det! Men de överlever i alla fall i högre utsträckning.
Kan det vara som så att vi män får för oss att vi måste "go out in a blaze of glory"? Det har ju onekligen alltid funnits någon form av fåfäng beundran inför de män som leker med döden. "Doers" kallar man de för i USA. De som leder skaran - något som finns så vackert beskrivet i Stephan Mendel-Enks "Med uppenbar känsla för stil". Det är ju dessa personer som utför manlighetens dirty work. Om de sedan är våldsverkare eller ej är egentligen ganska irrelevant faktiskt för det är ju ändå ett lätt psykopatiskt beteende som krävs för att upprätthålla en patriarkal maktstruktur.
Stå pall.
Behärska dig.
Upprätthåll den inre hierarkin.
Offra dig för något som är större och viktigare än dig själv.
Följ den stenhårda uppdelningen mellan offenligt/privat.
Sen kommer vi och skyller på någon form av yttre påverkan som konflikter mellan kulturella uppfattningar såsom kristen (västervländsk)/muslimsk (tredje världen) kultur.
En till paradox är att samma personer (i huvudsak män) som hävdar att vi faktiskt bara är sådana - det är helt enkelt genetiskt, grottmannen du vet - också är de som säger att vi vanliga killar ju faktiskt inte sysslar med sånt. Att de är de där andra som drar ner oss i skiten. Men har vi inte någonstans inpräntat i oss att det faktiskt handlar om att hävda sig här ute i den stora världen? Antingen är man bäst eller värst - inget mediokert trams. Det är väl det hela "In a blaze of glory" mentaliteten handlar om? Har man inte levt ett spektakulärt liv kan man ju åtminstone göra en spektakulär sorti. Eller påverka andra människor på ett extraordinärt sätt - och oftast i form av en fysisk eller psykisk våldshandling. Varför är det t ex som så att manlig destruktivitet allt som oftast är extrovert medans kvinnlig hellre är introvert?
Är det inte mer killar/män som ger andra på käften för att de själva mår dåligt? Är det inte fler tjejer/kvinnor som skär sig själva för att de själva mår dåligt?
Varför flippar inte resterande 50% av befolkningen ut lika ofta i dessa vansinnesdåd?
Jag tycker som sagt att det är ytterst märkligt att det verkar saknas en debatt kring vilka män vi egentligen skapar med de könsroller som ses som normativa idag. Vad för något är det som möjliggör att vi som män kan - eller vad som får oss att tro att vi kan och därmed tar oss utrymmet till det - skada vår omgivning så pass som vi faktiskt gör.
För nu ska vi vara helt ärliga med hur det faktiskt ser ut rent statistiskt:
Det ÄR vi män som utför dessa dåd i störst utsträckning. Och vi är alla delaktiga i att upprätthålla ett system där vi kan röra oss fritt på bekostnad av andra människors - i synnerhet kvinnors - ständiga fruktan för det latenta hotet.
Vi tjänar på det allihopa. Vi har våra soldater därute vid frontlinjen som gör grovjobbet. Sen kan vi klappa oss själva på axeln och säga att vi faktiskt bor i ett så bra land som Sverige där vi inte könsstympar våra kvinnor. Vi blev ju faktiskt utsedda till världens mest jämställda land av FN 1995 så då kan väl jag som man nästan springa runt på stan med en guldmedalj och t-shirt som förklarar att jag tillhör de mest jämställda männen så är allt lugnt? Vi har ju gjort vår del eller? Vad är det du gnäller om då, kärring? För det är inte ni kvinnor som har bidragit till den s.k jämställdhet som vi kan lyxa oss med här uppe i norr, bara så du vet!
Vi har glömt något som är otroligt viktigt. Något som ligger inpräntat i varje människa oavsett kön och som vi lever med som en underliggande sanning bakom alla fina ord om att vi faktiskt också diskar och städar och tar ut pappaledighet.
Att vi män faktiskt KAN bruka våld. Det är VÅRT privilegium. För det är ju sådana vi är. En smäll på käften som utdelas i krogkön om någon säger något olämpligt - det är ju ingen stor sak!
Han pissade på mitt revir!
Om någon beter sig som en idiot då smäller det ju liksom...
Det har ju till och med JK Lambertz berättat för oss att vi är genetiskt benägna till. Så med andra ord får ni passa er därute...
Utdrag ur Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel Enk:
”Om en kurdisk man mördar sin dotter är det den kurdiska kulturens fel. Om ett gäng invandrarkillar våldtar en tjej är det integrationspolitikens fel. Om en alkoholpåverkad man misshandlar sin fru är det alkoholens fel. Om en man hugger nere en minister på grund av röster han hört i huvudet är det psykvårdens fel. Och det blir rundringningar till moskéer och skolor, smygtagna bilder på langare som köper ut sprit till minderåriga, reportage om manodepressiva massmördare utanför nedlagda vårdhem medan rubrikerna vrålar ”Skäms Engqvist”, ”Avgå Bodström”, ”Vad gör du nu, Mona Sahlin”. De ansvariga ministrarna får skamset komma till Aktuelltstudion och utlova skarpare lagstiftning, mer resurser och att staten nu bannemej ska markera för de här flyktingarna vad som gäller här i landet. Och det tar aldrig slut, det måste vara någonting utifrån, någonting främmande som nästlat in sig i de här männens hjärnor, för våra killar gör inte sånt. Men i det här fallet är faktiskt statistiken så förkrossande entydig som den nästan aldrig är annars. Den säger mycket tydligt: det gör de visst.”
Tidningen Macho publicerade för ett tag sedan en artikel där en "sakkunnig" uttalade sig om hur det kommer sig att just män är överrepresenterade i brottstatistiken - framförallt våldsbrott. Nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad det var för nisse i fråga men jag har en vag föreställning att det var Göran Lambertz som sitter som JK (Justitiekansler). Hursomhaver gick herr Lambertz in i ett resonemang som byggde på att vi män är mer genetiskt benägna till dessa handlingar. Han intog alltså en biologistisk ställning till det hela. Jahaja - så enkelt var det. Något som irriterade mig oerhört var dessutom att Tidningen Macho inte på allvar gick in i en frågeställning kring huruvida rådande könsroller och allmäna uppfattningar om dessa påverkar eller möjliggör denna våldsamhet hos män?
För några dagar sedan tog jag tillsammans med mina teaterkollegor del av ett radioprogram vid namn "Mannen som förbrukningsvara".
Här fördes ett liknande resonemang från en föreståndare vid en rehabklinik för de som drabbats av allvarliga nackskador till följd av riskfyllt beteende. Drygt 80% av de drabbade var män - vi pratar alltså i regel om självförvållade skador som t ex att hävda sig genom att dyka i okänt vatten på fyllan osv.
Denne föreståndare ansåg då att anledningen till att just vi män har ett mer riskfyllt beteende grundar sig i att det minsann var dessa män som stod pall som jagade bort alla sabeltandade tigrar och sedan fick lägra kvinnorna. Japp - det var så han sa. Det är den typen av män som har överlevt.
Paradoxalt nog så är det ju bevisligen som så att just vi män lever ca 4-5 år kortare tid än kvinnor. Detta beror tämligen uteslutande på för tidig död till följd av krig, hjärt- och lungsjukdomar, cancer, trafikolyckor och allmänt riskfyllt beteende. Vi verkar med andra ord vara medvetet mer oförsiktiga och se våra liv som försumbara.
Varför är det flest män som är adrenalin-junkies som man kallar det? Varför kör vi fortare i trafiken? Ja just det - kärringar är ju fjollor på vägarna - just det... glömde det! Men de överlever i alla fall i högre utsträckning.
Kan det vara som så att vi män får för oss att vi måste "go out in a blaze of glory"? Det har ju onekligen alltid funnits någon form av fåfäng beundran inför de män som leker med döden. "Doers" kallar man de för i USA. De som leder skaran - något som finns så vackert beskrivet i Stephan Mendel-Enks "Med uppenbar känsla för stil". Det är ju dessa personer som utför manlighetens dirty work. Om de sedan är våldsverkare eller ej är egentligen ganska irrelevant faktiskt för det är ju ändå ett lätt psykopatiskt beteende som krävs för att upprätthålla en patriarkal maktstruktur.
Stå pall.
Behärska dig.
Upprätthåll den inre hierarkin.
Offra dig för något som är större och viktigare än dig själv.
Följ den stenhårda uppdelningen mellan offenligt/privat.
Sen kommer vi och skyller på någon form av yttre påverkan som konflikter mellan kulturella uppfattningar såsom kristen (västervländsk)/muslimsk (tredje världen) kultur.
En till paradox är att samma personer (i huvudsak män) som hävdar att vi faktiskt bara är sådana - det är helt enkelt genetiskt, grottmannen du vet - också är de som säger att vi vanliga killar ju faktiskt inte sysslar med sånt. Att de är de där andra som drar ner oss i skiten. Men har vi inte någonstans inpräntat i oss att det faktiskt handlar om att hävda sig här ute i den stora världen? Antingen är man bäst eller värst - inget mediokert trams. Det är väl det hela "In a blaze of glory" mentaliteten handlar om? Har man inte levt ett spektakulärt liv kan man ju åtminstone göra en spektakulär sorti. Eller påverka andra människor på ett extraordinärt sätt - och oftast i form av en fysisk eller psykisk våldshandling. Varför är det t ex som så att manlig destruktivitet allt som oftast är extrovert medans kvinnlig hellre är introvert?
Är det inte mer killar/män som ger andra på käften för att de själva mår dåligt? Är det inte fler tjejer/kvinnor som skär sig själva för att de själva mår dåligt?
Varför flippar inte resterande 50% av befolkningen ut lika ofta i dessa vansinnesdåd?
Jag tycker som sagt att det är ytterst märkligt att det verkar saknas en debatt kring vilka män vi egentligen skapar med de könsroller som ses som normativa idag. Vad för något är det som möjliggör att vi som män kan - eller vad som får oss att tro att vi kan och därmed tar oss utrymmet till det - skada vår omgivning så pass som vi faktiskt gör.
För nu ska vi vara helt ärliga med hur det faktiskt ser ut rent statistiskt:
Det ÄR vi män som utför dessa dåd i störst utsträckning. Och vi är alla delaktiga i att upprätthålla ett system där vi kan röra oss fritt på bekostnad av andra människors - i synnerhet kvinnors - ständiga fruktan för det latenta hotet.
Vi tjänar på det allihopa. Vi har våra soldater därute vid frontlinjen som gör grovjobbet. Sen kan vi klappa oss själva på axeln och säga att vi faktiskt bor i ett så bra land som Sverige där vi inte könsstympar våra kvinnor. Vi blev ju faktiskt utsedda till världens mest jämställda land av FN 1995 så då kan väl jag som man nästan springa runt på stan med en guldmedalj och t-shirt som förklarar att jag tillhör de mest jämställda männen så är allt lugnt? Vi har ju gjort vår del eller? Vad är det du gnäller om då, kärring? För det är inte ni kvinnor som har bidragit till den s.k jämställdhet som vi kan lyxa oss med här uppe i norr, bara så du vet!
Vi har glömt något som är otroligt viktigt. Något som ligger inpräntat i varje människa oavsett kön och som vi lever med som en underliggande sanning bakom alla fina ord om att vi faktiskt också diskar och städar och tar ut pappaledighet.
Att vi män faktiskt KAN bruka våld. Det är VÅRT privilegium. För det är ju sådana vi är. En smäll på käften som utdelas i krogkön om någon säger något olämpligt - det är ju ingen stor sak!
Han pissade på mitt revir!
Om någon beter sig som en idiot då smäller det ju liksom...
Det har ju till och med JK Lambertz berättat för oss att vi är genetiskt benägna till. Så med andra ord får ni passa er därute...
Du är vad du knullar...
(SKRIVET MÅNDAG, MARS 19, 2007)
Egocentrism kan mycket väl vara rent av en nödvändighet för att överleva som man. Åtminstone verkar det som så när man sitter i grabbsällskap och smärtsamt konstaterar att allt - precis ALLT - som sker i mannens omgivning är något som ska sättas in i någon personlig relevans. Att göra någon form av empatisk ansats eller rollövertagande verkar tämligen sekondärt eller obefintligt.
Ett klockrent exempel på detta fick jag tydligt bevis på inte alltför längesen - eller herregud, det bevisas väl dagligen i snack killar emellan..?
Scenariot är följande: två goda manliga kamrater diskuterar sexuella bravader över en öl. Det kommer fram att den ena minsann fick till det under gårdagen. Den första frågan som dyker upp från kamraten är "var hon fräsch då?"
En rätt normal och i vissa perspektiv motiverad fråga kan tyckas. Men det är här det fina i filmjölken kommer så att säga...
I och med att kamraten som fick till det VET att tjejen som han låg med under gårdagen inte klassas som Elitserien så måste han på en gång gå in i en form av försvarsposition. Det faktum att han SJÄLV har haft en uppenbar sexuell attraktion till kvinnan i fråga är helt irrelevant. Det viktiga är huruvida kamraten godkänner hans erövring eller ej. Och lita på att om detta ragg inte ligger kamratens tycke i fatet får den andre smaka på gliringar, spott och spe i sann "kamratlig grabbanda"!
Det är ju t ex ganska knäpp grej att man hör dem dra till med: "Ja - asså visst hon är kanske inte jättehet - men hon är jäkligt smart och har grym personlighet!"
OK! Backa bandet!! Tycker man inte någonstans då i hela den här bedömingen att definiera sig själv via den man knullar med att just kvaliteter som har att göra med intelligens och social kompetens kan vara väldigt avgörande eller likvärdiga värdemätare? Är inte drycken inuti förpackningen en ganska vital bedömningspunkt likväl?
Uttryck som "chubby-chaser", "tårt-tömmare" eller "går på andrahandssorteringen" har man ju hört till leda... Det intressanta är ju som sagt att det generellt sett inte är killen som genomfört dådet som drar dessa slutsatser i första hand. Är det ändå inte han som borde vara "drabbad"?
Visst - att folk "skamknullar" är jag fullkomligt medveten om och man kan väl inte se sig i spegeln med knuten näve VARJE gång(eller visst finns det puritaner som "lyckas"). Men det är väl ändå en grundläggande grej att man faktiskt knullar med någon man tänder på i något avseende. Dvs valet av sexpartner bör vara något väldigt individuellt och subjektivt. För det ÄR det när det väl kommer till kritan. "Är jag peppad eller inte? Knulla eller ej?"
Men så kommer det till det här med den allmäna bedömningen:
"DU ÄR VAD DU KNULLAR"
För om min killpolare vill ligga med "såna tjejer" - vafan säger det då om mig? Och om honom?
Att sedan unna den personen den njutningen som trots allt ligger i den sexuella aktiviteten finsn ju inte riktigt på kartan. Nix - du har skamknullat! Fy fan! För även om jag som din kamrat faktiskt inte har ett jävla skit att göra med vem du ligger med så tar jag det personligt!
För där är vi igen: Allt i min omgivning handlar om MIG! Om min omgivning har en attraktion till något som i samhällets ögon inte ligger på rätt nivå - maktskala - status - kalla det vad fan du vill... ja, då drar det ju ner min image på något vis!
Från blöjåldern lär man sig någon väldigt bisarr kodex att följa. Erövringsmentalitet om man så vill. Att t ex skryta är ju som bekant något som är ganska manligt drag rent generellt. För man ska vara herre på täppan. Man vill ju inte tillhöra det där laget som ligger och harvar i de lägre divisionerna, du vet..?
Jag sa nyligen till mina teaterkollegor att manlighet med dagens mått och den sociostrukturella press som man omges med kan visualiseras med en bild av en 50 cm erigerad penis som bär på en hemmabioutrustning. Vad jag menar med detta är att just den sexuella identiteten och ens preferenser är så otroligt avgörande nuförtiden att de nästintill är viktigare än ens politiska ställningstaganden - ironiskt nog så brukar dessa två faktorer dessutom separeras trots att de har ALLT med varandra att göra enligt min åsikt. Det är en statusfråga som är lika genomtydligt ytlig som materiella tillgångar.
I och med att vi inte längre har en naturlig plats på täppan p ga det officiellt jämställda samhälle vi lever i(jag använder ordet "officiellt" för att belysa att patriakatet alltjämt dominerar) och vi måste således kompensera detta genom att upphöja oss själva över normen.
Därigenom är det inte acceptabelt att knulla en "tårta". Det sänker min status som man och "när man väl vart nere och grottat i Korpserien så sabbar man sitt självförtroende och kan inte ta sig upp till Elitserien igen" som jag hört diskussioner om. Sanning att säga har jag väl vart inne i dessa tankar likväl så jag är inte bättre jag. Men alla har ju sitt uppvaknande å andra sidan...
Men vi kan aldrig erkänna för oss själva eller förmå oss att bryta ner analysen på rätt nivå.
Knulla handlar aldrig om just att knulla. Att det är ren njutning såsom du själv önskar den.
Nej - knulla handlar om bekräftelse. Knulla handlar om kuken. Kuken är mannen. Mannen är makt.
När gemene man inte riktigt har samma forum att utöva sin makt såsom i det offentliga rummet förr i tiden blir just sex en utmärkt arena att framhäva sin gladiatorlika sida på.
Det har ju bildats - eller den kanske alltid har funnits? - en form av fåfänga kring ens egen sexualitet. I dagens statusfixerade samhälle har just sex blivit en enorm reklampelare speciellt för oss "undernärda" män som står och vevar frustrerat på toppen av täppan som inte uppmärksammas med samma tycke längre.
För är det något vi förstår så är det status och makt. Vi har ju trots allt haft ensamrätt på den fronten i ett antal tusen år...
Slutsatsen är att i och med att den överväldigande majoriteten(och nu tar jag detta ur ett heterosexuellt perspektiv då det är normen) män ser det kvinnliga könet som lika med sex blir detta vår uttrycksform.
På just denna arena har vi män fortfarande makten. Promiskuöst leverne är alltjämt något som klingar synonymt med ett kvinnligt begrepp för de flesta - tänk efter själv... inte sant?
Vi män däremot är ju i samhällets historiskt förblindade ögon erövrare som sagt. Och vi är väl alla överens om att ett land med en diamantgruva(dvs den klassiskt sköna kvinnan) är en större erövring än något medelmåttigt?
Den sexuella arenan har blivit det nya slagfältet - där män förr definierade sin makt och status i form av krigsbyten och koloniala vinster har vi nu en situation där ditt senaste ligg bekräftar dig.
Som sagt: Du är vad du knullar!
Egocentrism kan mycket väl vara rent av en nödvändighet för att överleva som man. Åtminstone verkar det som så när man sitter i grabbsällskap och smärtsamt konstaterar att allt - precis ALLT - som sker i mannens omgivning är något som ska sättas in i någon personlig relevans. Att göra någon form av empatisk ansats eller rollövertagande verkar tämligen sekondärt eller obefintligt.
Ett klockrent exempel på detta fick jag tydligt bevis på inte alltför längesen - eller herregud, det bevisas väl dagligen i snack killar emellan..?
Scenariot är följande: två goda manliga kamrater diskuterar sexuella bravader över en öl. Det kommer fram att den ena minsann fick till det under gårdagen. Den första frågan som dyker upp från kamraten är "var hon fräsch då?"
En rätt normal och i vissa perspektiv motiverad fråga kan tyckas. Men det är här det fina i filmjölken kommer så att säga...
I och med att kamraten som fick till det VET att tjejen som han låg med under gårdagen inte klassas som Elitserien så måste han på en gång gå in i en form av försvarsposition. Det faktum att han SJÄLV har haft en uppenbar sexuell attraktion till kvinnan i fråga är helt irrelevant. Det viktiga är huruvida kamraten godkänner hans erövring eller ej. Och lita på att om detta ragg inte ligger kamratens tycke i fatet får den andre smaka på gliringar, spott och spe i sann "kamratlig grabbanda"!
Det är ju t ex ganska knäpp grej att man hör dem dra till med: "Ja - asså visst hon är kanske inte jättehet - men hon är jäkligt smart och har grym personlighet!"
OK! Backa bandet!! Tycker man inte någonstans då i hela den här bedömingen att definiera sig själv via den man knullar med att just kvaliteter som har att göra med intelligens och social kompetens kan vara väldigt avgörande eller likvärdiga värdemätare? Är inte drycken inuti förpackningen en ganska vital bedömningspunkt likväl?
Uttryck som "chubby-chaser", "tårt-tömmare" eller "går på andrahandssorteringen" har man ju hört till leda... Det intressanta är ju som sagt att det generellt sett inte är killen som genomfört dådet som drar dessa slutsatser i första hand. Är det ändå inte han som borde vara "drabbad"?
Visst - att folk "skamknullar" är jag fullkomligt medveten om och man kan väl inte se sig i spegeln med knuten näve VARJE gång(eller visst finns det puritaner som "lyckas"). Men det är väl ändå en grundläggande grej att man faktiskt knullar med någon man tänder på i något avseende. Dvs valet av sexpartner bör vara något väldigt individuellt och subjektivt. För det ÄR det när det väl kommer till kritan. "Är jag peppad eller inte? Knulla eller ej?"
Men så kommer det till det här med den allmäna bedömningen:
"DU ÄR VAD DU KNULLAR"
För om min killpolare vill ligga med "såna tjejer" - vafan säger det då om mig? Och om honom?
Att sedan unna den personen den njutningen som trots allt ligger i den sexuella aktiviteten finsn ju inte riktigt på kartan. Nix - du har skamknullat! Fy fan! För även om jag som din kamrat faktiskt inte har ett jävla skit att göra med vem du ligger med så tar jag det personligt!
För där är vi igen: Allt i min omgivning handlar om MIG! Om min omgivning har en attraktion till något som i samhällets ögon inte ligger på rätt nivå - maktskala - status - kalla det vad fan du vill... ja, då drar det ju ner min image på något vis!
Från blöjåldern lär man sig någon väldigt bisarr kodex att följa. Erövringsmentalitet om man så vill. Att t ex skryta är ju som bekant något som är ganska manligt drag rent generellt. För man ska vara herre på täppan. Man vill ju inte tillhöra det där laget som ligger och harvar i de lägre divisionerna, du vet..?
Jag sa nyligen till mina teaterkollegor att manlighet med dagens mått och den sociostrukturella press som man omges med kan visualiseras med en bild av en 50 cm erigerad penis som bär på en hemmabioutrustning. Vad jag menar med detta är att just den sexuella identiteten och ens preferenser är så otroligt avgörande nuförtiden att de nästintill är viktigare än ens politiska ställningstaganden - ironiskt nog så brukar dessa två faktorer dessutom separeras trots att de har ALLT med varandra att göra enligt min åsikt. Det är en statusfråga som är lika genomtydligt ytlig som materiella tillgångar.
I och med att vi inte längre har en naturlig plats på täppan p ga det officiellt jämställda samhälle vi lever i(jag använder ordet "officiellt" för att belysa att patriakatet alltjämt dominerar) och vi måste således kompensera detta genom att upphöja oss själva över normen.
Därigenom är det inte acceptabelt att knulla en "tårta". Det sänker min status som man och "när man väl vart nere och grottat i Korpserien så sabbar man sitt självförtroende och kan inte ta sig upp till Elitserien igen" som jag hört diskussioner om. Sanning att säga har jag väl vart inne i dessa tankar likväl så jag är inte bättre jag. Men alla har ju sitt uppvaknande å andra sidan...
Men vi kan aldrig erkänna för oss själva eller förmå oss att bryta ner analysen på rätt nivå.
Knulla handlar aldrig om just att knulla. Att det är ren njutning såsom du själv önskar den.
Nej - knulla handlar om bekräftelse. Knulla handlar om kuken. Kuken är mannen. Mannen är makt.
När gemene man inte riktigt har samma forum att utöva sin makt såsom i det offentliga rummet förr i tiden blir just sex en utmärkt arena att framhäva sin gladiatorlika sida på.
Det har ju bildats - eller den kanske alltid har funnits? - en form av fåfänga kring ens egen sexualitet. I dagens statusfixerade samhälle har just sex blivit en enorm reklampelare speciellt för oss "undernärda" män som står och vevar frustrerat på toppen av täppan som inte uppmärksammas med samma tycke längre.
För är det något vi förstår så är det status och makt. Vi har ju trots allt haft ensamrätt på den fronten i ett antal tusen år...
Slutsatsen är att i och med att den överväldigande majoriteten(och nu tar jag detta ur ett heterosexuellt perspektiv då det är normen) män ser det kvinnliga könet som lika med sex blir detta vår uttrycksform.
På just denna arena har vi män fortfarande makten. Promiskuöst leverne är alltjämt något som klingar synonymt med ett kvinnligt begrepp för de flesta - tänk efter själv... inte sant?
Vi män däremot är ju i samhällets historiskt förblindade ögon erövrare som sagt. Och vi är väl alla överens om att ett land med en diamantgruva(dvs den klassiskt sköna kvinnan) är en större erövring än något medelmåttigt?
Den sexuella arenan har blivit det nya slagfältet - där män förr definierade sin makt och status i form av krigsbyten och koloniala vinster har vi nu en situation där ditt senaste ligg bekräftar dig.
Som sagt: Du är vad du knullar!
Som ett skepp från kust till kust...
(SKRIVET SÖNDAG, NOVEMBER 12, 2006)
Jahaja - så har man lyckats med att bli singel igen då...
Sin vana trogen känner man ju som man att man är "bunden" och inte "fri att uttrycka sin egen person" och får därmed kalla fötter och hoppar ur.
Nu är ju det självklart inte den hela sanningen bakom min nyfunna civilstatus men men...
Problemet är ju den här jävla Ulf Lundell grejen att man tror att en kvinna ska komma och rädda en från ens egna privata fängelse som är sig själv. Det är ju så det ser ut - kvinnan äger kärleken och är den som ska GE medans mannen ska TA.
Visst - man är påläst och har sonderanalyserat allt vad könsroller heter fram och tillbaka men likförbannat kutar man runt med världens jävla bekräftelsebehov som en liten ungjävel med tuttmjölksabstinens!
Det finns ju en förödande ironi i det hela - man vill vara singel för att få möjlighet att bejaka "sin manlighet" och göra som man vill(läs: knulla så mycket tjejer som möjligt och tro att man är James Dean on steroids...) men så sitter man ändå och gnäller över att man "inte har någon tjej och bara vill ha någon att MYSA med..."
Jahaja - så går man och blir tillsammans med någon och vad händer? Man känner sig kvävd.
Okok - nu är det ju inte en genomgående regel för alla förhållanden, men i mitt fall verkar det vara ett återkommande fenomen.
Det är ju en ständig jakt på nåt bättre - den ouppnåeliga kvinnan - Venus och hela den där jävla skiten... Man har ju byggt upp någon sanslös bild av hur det BORDE vara - ideal och önskningar med mera. Slutresultatet blir ju att man fullständigt bortser från det subjektiva i det hela och reducerar kvinnan i fråga till ett objekt. Hon finns där för att tillgodose MITT behov. Återigen: Kvinnan ger - mannen tar.
Mitt senaste ex sa nånting som är så självklart men som man uppenbarligen har enorma problem att ta i handling.
Att ta någon för vad de är. Att ha en PERSONLIG kontakt - återigen den här konflikten mellan objekt/subjekt.
Men är det inte det majoriteten av oss gör i ett förhållande? Vi ser den andre som den del som kompletterar oss - som ska bekräfta, förstå, trösta och åtrå oss. Någonstans där på vägen glömmer vi att den andre inte är mer än en person som är lika morgontrött, tråkig, bakis-stinkande, höstdeprimerad, osäker i sina stunder och fullkomligt normal(nåja) som oss andra.
Den här artificiella piedestalen vi gärna sätter upp vår respektive på skapar ju en rejäl backlash när verkligen sedan uppdagas - att det är en PERSON och inte en gud/gudinna vi har att göra med.
Man säger ofta att den man är med ska vara ens bästa vän. "Vi kan dela på allt - det är som om vi vore samma person". Men jag vet inte jag... den kravlösa kärlek jag känner till mina vänner kan jag inte riktigt påstå att jag känt igen i mina förhållanden.
Just den här avslappade och skitsnacksdoftande atmosfären där allt bara är lugnt. Vissa stunder har det väl infunnit sig också men det är alltid det här "partner-tänket" som ligger tryckande på det hela. Sen vet vi ju hur det är med uppoffringar och allt sånt för att man ska umgås och allt det där.
Nej fan jag vet inte - jag har väl kanske en tendens att bli tillsammans med folk jag egentligen inte känner så bra helt enkelt. Just det kan ju förklaras av mitt enorma bekräftelsebehov troligtvis.
"Jag har ingen - alltså ÄR jag ingen". Hela den melodin om att man behöver någon för att rättfärdiga sin existens som person - du stiger i värde som pojkvän/flickvän. Tragiskt - i know... men kom igen - titta på hur samhället är uppbyggt! Tvåsamhet förespråkas som norm och åtråvärt. Dejtingsajter, dokusåpor, parrabatter - you name it. Budskapet är tydligt: "Gör din samhällsplikt och skaffa någon".
Så visst - jag är även jag lagd åt det hållet att ett "seriöst" förhållande är åtråvärt - problemet är väl att den presumtiva partnern måste kunna vara införstådd i grejen med att inte objektifiera eller tro att bekräftelsen ska komma från den andre parten.
Det är ju trots allt bara en själv som kan göra den saken...
Jahaja - så har man lyckats med att bli singel igen då...
Sin vana trogen känner man ju som man att man är "bunden" och inte "fri att uttrycka sin egen person" och får därmed kalla fötter och hoppar ur.
Nu är ju det självklart inte den hela sanningen bakom min nyfunna civilstatus men men...
Problemet är ju den här jävla Ulf Lundell grejen att man tror att en kvinna ska komma och rädda en från ens egna privata fängelse som är sig själv. Det är ju så det ser ut - kvinnan äger kärleken och är den som ska GE medans mannen ska TA.
Visst - man är påläst och har sonderanalyserat allt vad könsroller heter fram och tillbaka men likförbannat kutar man runt med världens jävla bekräftelsebehov som en liten ungjävel med tuttmjölksabstinens!
Det finns ju en förödande ironi i det hela - man vill vara singel för att få möjlighet att bejaka "sin manlighet" och göra som man vill(läs: knulla så mycket tjejer som möjligt och tro att man är James Dean on steroids...) men så sitter man ändå och gnäller över att man "inte har någon tjej och bara vill ha någon att MYSA med..."
Jahaja - så går man och blir tillsammans med någon och vad händer? Man känner sig kvävd.
Okok - nu är det ju inte en genomgående regel för alla förhållanden, men i mitt fall verkar det vara ett återkommande fenomen.
Det är ju en ständig jakt på nåt bättre - den ouppnåeliga kvinnan - Venus och hela den där jävla skiten... Man har ju byggt upp någon sanslös bild av hur det BORDE vara - ideal och önskningar med mera. Slutresultatet blir ju att man fullständigt bortser från det subjektiva i det hela och reducerar kvinnan i fråga till ett objekt. Hon finns där för att tillgodose MITT behov. Återigen: Kvinnan ger - mannen tar.
Mitt senaste ex sa nånting som är så självklart men som man uppenbarligen har enorma problem att ta i handling.
Att ta någon för vad de är. Att ha en PERSONLIG kontakt - återigen den här konflikten mellan objekt/subjekt.
Men är det inte det majoriteten av oss gör i ett förhållande? Vi ser den andre som den del som kompletterar oss - som ska bekräfta, förstå, trösta och åtrå oss. Någonstans där på vägen glömmer vi att den andre inte är mer än en person som är lika morgontrött, tråkig, bakis-stinkande, höstdeprimerad, osäker i sina stunder och fullkomligt normal(nåja) som oss andra.
Den här artificiella piedestalen vi gärna sätter upp vår respektive på skapar ju en rejäl backlash när verkligen sedan uppdagas - att det är en PERSON och inte en gud/gudinna vi har att göra med.
Man säger ofta att den man är med ska vara ens bästa vän. "Vi kan dela på allt - det är som om vi vore samma person". Men jag vet inte jag... den kravlösa kärlek jag känner till mina vänner kan jag inte riktigt påstå att jag känt igen i mina förhållanden.
Just den här avslappade och skitsnacksdoftande atmosfären där allt bara är lugnt. Vissa stunder har det väl infunnit sig också men det är alltid det här "partner-tänket" som ligger tryckande på det hela. Sen vet vi ju hur det är med uppoffringar och allt sånt för att man ska umgås och allt det där.
Nej fan jag vet inte - jag har väl kanske en tendens att bli tillsammans med folk jag egentligen inte känner så bra helt enkelt. Just det kan ju förklaras av mitt enorma bekräftelsebehov troligtvis.
"Jag har ingen - alltså ÄR jag ingen". Hela den melodin om att man behöver någon för att rättfärdiga sin existens som person - du stiger i värde som pojkvän/flickvän. Tragiskt - i know... men kom igen - titta på hur samhället är uppbyggt! Tvåsamhet förespråkas som norm och åtråvärt. Dejtingsajter, dokusåpor, parrabatter - you name it. Budskapet är tydligt: "Gör din samhällsplikt och skaffa någon".
Så visst - jag är även jag lagd åt det hållet att ett "seriöst" förhållande är åtråvärt - problemet är väl att den presumtiva partnern måste kunna vara införstådd i grejen med att inte objektifiera eller tro att bekräftelsen ska komma från den andre parten.
Det är ju trots allt bara en själv som kan göra den saken...
"Kuken ska ha sitt!"
(SKRIVET TORSDAG, AUGUSTI 24, 2006)
Jag hade nyligen en intressant diskussion med några av mina teaterkollegor kring manlig sexualitet. Till saken är att vi ska sätta upp en föreställning som på sätt och vis är inne och nosar på detta område.
Nåväl - jag kom ihåg mycket väl mitt beteende och tankesätt jag hade under min vilda(jaja) period utomlands samt en del av den tid som kom efteråt. Allting handlade helt enkelt om att supa,knulla och festa. Kort sagt lite dokusåpamanér... Varje ny natt var en ny jakt - nya dofter - nya kroppar - nya smaker - nya äventyr.Det är med huvudsakligen goda minnen jag ser tillbaka på denna tid och visst är det väl nyttigt att utvecklas i sin sexualitet på ett sånt vis och även misstag leder ju till framsteg brukar man säga.
Jag var ju inte direkt ensam om denna livistil och jag nämner inte detta för att försvara på något vis utan snarare peka på ett mönster som finns hos oss killar.Vi ska ju inte påskina att alla "erövringar" var sådant som fick dig att knyta näven xoh joddla på Twisted Sister dagen efter... Det som så bekant kallas för "kvart i fem ragget". Man tar det säkra kortet helt enkelt såsom man bedömer det hela. Du vaknar på morgonen och känner lite "fy fan - det där var väl inte helt lyckat" och försöker hålla masken om hon vaknaroch klämma fram "jovisst - vi ses väl igen". Eller så smyger man ut med svansen mellan benen obemärkt.
Men här kommer det roliga:
Du sitter sedan i soffan med dina killpolare/rumskamrater/whatever och de är ju sjävfallet helt insatta kring det fenomen att du fick till det igår.Rent utav beskådade de det hela i uppbyggnadsfasen på dansgolvet och kan därför pliktskyldigt påpeka att det var "en riktig träskpadda". Du vrider och vänder lite på dig och känner hur skamapanstår och pekar på dig där i hörnet. Skadat ego - ajajaj - inte bra.Men det finns ju en naturlig ursäkt faktiskt! Nåt som gör att man kan rycka på axlarna åt det hela utan problem. Ett alibi."Jaja... kuken ska ha sitt, ni vet!"
Och så enkelt är det. Punkt slut. Vi garvar åt det hela och känner "ja fan - ibland måste man ju bara helt enkelt knulla och då får det ju bli andrahandssorteringen ibland. Du vet - krigaren där neretål inte whiskey så bra och då kan man få med sig lite vad som helst. Men som sagt - kuken ska ha sitt!"
Vi har med andra ord legitimerat någon form av schizofreni i den manliga sexualiteten. Det är ju inte vi som tar oss en enkel lösning eller blir fyllekåta. Det är ju han där nere, för tusan! Tänk att vi inte harinsett det tidigare! Heureka!Nu är ju jag inte direkt någon expert på ämnet men jag har svårt att tänka mig att tjejer resonerar på detta vis kring one-night-stands som inte vart helt 100. "Fittan ska ha sitt!" Det enda jag vet är att vi inte behöver ha någon värdighet eller moral som killar gällande vår sexualitet. Det är accepterat att vi låter underlivet styra våra handlingar när det väl kommer till sex.För gör man inte det - ja då exploderar ju skiten!! Eller så är man bög.
Tragiskt enkelt. Vårt kön är alltså ett taskigt bihang som "ställer till det för oss". Vi är helt fria från allt ansvar.Jag menar - just den där formuleringen jag drog till med om att den ska ha sitt känns ju i viss kontext som samma form av tänk man användepå feodaltiden. "En mans lustar ska inte stoppas" typ... "Han förstår inte bättre" eller "Man måste ju förstå en kåt kille".
Varför, varför, varför ska vi som män vara så besatta av vårt kön??Man tycker ju ändå på nåt vis att i detta moderna samhålle borde man kunna personifiera sex lite mer och inte dra till med såna här ursäkter.
Men visst - jag garvar lika mycket som någon annan kring dessa saker. Det är ju tragikomiskt på sitt sätt. Men jag har en viss vilja att förändra saker och ting. Att inse. Nu var det kanske inte i så allvarlig form detta skede på så vis att det förnedrade den andre parten direkt. Men nog fan förnedrande den mig själv direkt om inte annat.Kanske därför polarna skrattade som de gjorde?Jag menar - skadeglädjen är ju den enda sanna glädjen!
Jag hade nyligen en intressant diskussion med några av mina teaterkollegor kring manlig sexualitet. Till saken är att vi ska sätta upp en föreställning som på sätt och vis är inne och nosar på detta område.
Nåväl - jag kom ihåg mycket väl mitt beteende och tankesätt jag hade under min vilda(jaja) period utomlands samt en del av den tid som kom efteråt. Allting handlade helt enkelt om att supa,knulla och festa. Kort sagt lite dokusåpamanér... Varje ny natt var en ny jakt - nya dofter - nya kroppar - nya smaker - nya äventyr.Det är med huvudsakligen goda minnen jag ser tillbaka på denna tid och visst är det väl nyttigt att utvecklas i sin sexualitet på ett sånt vis och även misstag leder ju till framsteg brukar man säga.
Jag var ju inte direkt ensam om denna livistil och jag nämner inte detta för att försvara på något vis utan snarare peka på ett mönster som finns hos oss killar.Vi ska ju inte påskina att alla "erövringar" var sådant som fick dig att knyta näven xoh joddla på Twisted Sister dagen efter... Det som så bekant kallas för "kvart i fem ragget". Man tar det säkra kortet helt enkelt såsom man bedömer det hela. Du vaknar på morgonen och känner lite "fy fan - det där var väl inte helt lyckat" och försöker hålla masken om hon vaknaroch klämma fram "jovisst - vi ses väl igen". Eller så smyger man ut med svansen mellan benen obemärkt.
Men här kommer det roliga:
Du sitter sedan i soffan med dina killpolare/rumskamrater/whatever och de är ju sjävfallet helt insatta kring det fenomen att du fick till det igår.Rent utav beskådade de det hela i uppbyggnadsfasen på dansgolvet och kan därför pliktskyldigt påpeka att det var "en riktig träskpadda". Du vrider och vänder lite på dig och känner hur skamapanstår och pekar på dig där i hörnet. Skadat ego - ajajaj - inte bra.Men det finns ju en naturlig ursäkt faktiskt! Nåt som gör att man kan rycka på axlarna åt det hela utan problem. Ett alibi."Jaja... kuken ska ha sitt, ni vet!"
Och så enkelt är det. Punkt slut. Vi garvar åt det hela och känner "ja fan - ibland måste man ju bara helt enkelt knulla och då får det ju bli andrahandssorteringen ibland. Du vet - krigaren där neretål inte whiskey så bra och då kan man få med sig lite vad som helst. Men som sagt - kuken ska ha sitt!"
Vi har med andra ord legitimerat någon form av schizofreni i den manliga sexualiteten. Det är ju inte vi som tar oss en enkel lösning eller blir fyllekåta. Det är ju han där nere, för tusan! Tänk att vi inte harinsett det tidigare! Heureka!Nu är ju jag inte direkt någon expert på ämnet men jag har svårt att tänka mig att tjejer resonerar på detta vis kring one-night-stands som inte vart helt 100. "Fittan ska ha sitt!" Det enda jag vet är att vi inte behöver ha någon värdighet eller moral som killar gällande vår sexualitet. Det är accepterat att vi låter underlivet styra våra handlingar när det väl kommer till sex.För gör man inte det - ja då exploderar ju skiten!! Eller så är man bög.
Tragiskt enkelt. Vårt kön är alltså ett taskigt bihang som "ställer till det för oss". Vi är helt fria från allt ansvar.Jag menar - just den där formuleringen jag drog till med om att den ska ha sitt känns ju i viss kontext som samma form av tänk man användepå feodaltiden. "En mans lustar ska inte stoppas" typ... "Han förstår inte bättre" eller "Man måste ju förstå en kåt kille".
Varför, varför, varför ska vi som män vara så besatta av vårt kön??Man tycker ju ändå på nåt vis att i detta moderna samhålle borde man kunna personifiera sex lite mer och inte dra till med såna här ursäkter.
Men visst - jag garvar lika mycket som någon annan kring dessa saker. Det är ju tragikomiskt på sitt sätt. Men jag har en viss vilja att förändra saker och ting. Att inse. Nu var det kanske inte i så allvarlig form detta skede på så vis att det förnedrade den andre parten direkt. Men nog fan förnedrande den mig själv direkt om inte annat.Kanske därför polarna skrattade som de gjorde?Jag menar - skadeglädjen är ju den enda sanna glädjen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)